Nya Zeeland (Rosa Bussarna) - Dag 19
Fick sovmorgon i alla fall, de övriga fyra i matlaget väckte mig inte trots att jag sa till dem kvällen innan. Sa som det var, bråka inte eftersom missen inte kommer från mig.
Idag grattar vi födelsedagsbarn nummer två - Hanna. Igår grattade vi vår tourguide Dion.
Det har blivit dagen med stort S - som i Skydive (fallskärmshopp), ännu är jag inte nervös, men det kommer väl ju närmre det nalkas.
Vi beger oss nu norröver och åker längs en slingrig och scenisk kustväg.
Längs vägen var tanken att vi skulle stanna till vid ett fik i Berlin, men det var konkat och stängt. Blev att hålla sig för de som skulle på toa. Istället gjorde vi stopp i Inangahua som blivit känt för en lokal jordbävning 1968. Dion tror att det bor max 100 personer på orten, butiksägaren blev glad när det kom en busslast i alla fall. De kanske inte får besök så ofta.
Vid Murchison gjorde vi lunchstopp innan vidare färd till Motueka. Området kring Motueka är Nya Zeelands bördigaste med stora odlingar av kiwifrukt, äpplen, päron, hopps (malt) med mera. Rätt som det är så är vi framme vid flygfältet i Motueka. Nervositeten ökar betydligt invändigt, men utvändigt är jag kolugn. Vi släppte av några i södra änden som av fältet som ska göra Hang-glide och vi resterande åkte till norra änden där Skydive Abel Tasman håller till. Nervositeten ökar ytterligare, hur ska detta gå???
Totalt är vi åtta i gruppen som ska hoppa. Hanna, Micha och Christoffer är först ut. Micha har gjort tydligt att hon är nervös. De försvinner iväg och klär om och selas på. När de kommer ut och är färdiga får jag, Karin och Jinous sela upp oss. Döm om min förvåning när tjejen som selar mig börjar prata svenska. Visar sig att hon är från Skåne och varit här i två månader och trivs utmärkt. När jag är selad och klar känner jag att jag åter behöver gå på toaletten, men nu är det till att hålla sig.
Jag får träffa både min kameraman och hoppare. Kameramannen tog en liten intervju på engelska med mig innan jag bordar planet. Jag går på först, innebär att jag är sist ut. Pulsen har faktiskt sänkt sig vid det här laget, känner ingen nervositet.
Planet är knökfullt (vi är nio totalt) och sitter mer eller mindre i knäna på varandra. Kameramannen är på hugget och filmar hela tiden. En bit upp i luften ber hopparna oss ta på syrgasmask, detta eftersom luften är tunnare. Vid 16.500 fot (ca 5,5 km) upp öppnas dörren. Nu stiger pulsen! Karin gick på sist, så hon är först ut. De sätter sig i dörren enligt anvisningarna, vips! Borta! Jinous tur som gick på i mitten, de sätter sig också i dörren enligt anvisningarna, vips! Borta! Känslan av ensamhet är stor när de försvunnit, i huvudet går tanken: Ska jag hoppa eller inte? NEJ, jag ska hoppa, nu backar jag inte! Jag och min hoppare tar oss till dörren, lägger huvudet på hans axel, ner med benen under planet. Titta nu för f-n inte nedåt!
Vips, vi är ute i luften. Det första jag gör är såklart att titta nedåt fast jag inte skulle. Känslan är inte bra, jag ser marken som jag är på väg mot i 200 knyck, dödsångesten gör sig påmind på denna korta tid. 1-2 sekunder går innan jag kommer på att titta på horisonten. Hopparen klappar mig på axeln - ut med armarna och han fixerar mina ben åt mig. Nu jeflar har jag kul! Vilken känsla, jag tänker inte längre på att jag är på väg mot marken i snabb takt utan spexar med kameramannen. En tabbe jag gör som jag fastnat vid är att enbart andas med näsan. Innan vi lyfte sa personalen åt oss: Öppna inte munnen för att skrika eller gapa, alla luft som kommer in i den farten på den höjden torkar ut stämbanden.
Efter en stund (70 sekunder) är fallskärmen helt utlöst och vi seglar nedåt i lite lugnare tempo. Jag hann prata rätt mycket med min hoppare. Han är engelsman hitflyttad och "störttrivs". Han har gjort över 4000 hopp, 4000!!! Svenska tjejen som jag pratade med hade hunnit kring 50-talet tror jag.
Inför landningen skulle benen upp i luften i en sittställning, detta för att inte bryta dem. Landningen gick snabbt och hårt, min rumpa och svanskota tog största smällen. Hade rejält ont, inget brutet dock, kunde stå och gå. Tryckutjämningen är den knepigaste biten. High-fivade min kameraman och hoppare. Jag är vid liv och har varit med om mitt livs häftigaste upplevelse. In och byta om igen och samlas med övriga gruppen och glädjas åt varandras hopp.
Vilken känsla jag har i kroppen, glad och hög på adrenalin, kan inte sluta le. Alla i gruppen körde specialaren: 20 minuter med flygplan, 70 sekunders fritt fall, dvd, foto-cd och t-shirt för 599 NZD (ca 3.300 SEK). Det var definitivt värt pengarna och jag rekommenderar alla utan fysiska eller medicinska hinder att hoppa. Ahhhh, känslan :-)
Klockan var 17.45 när vi lämnade Skydive Abel Tasman och tog oss in i Motueka för att proviantera, vi är alla rätt hungriga vid det här laget. För egen del är det påfyllt med Speights. Halvtimmen senare är vi framme vid dagens slutdestination - Marahau - som ligger i Abel Tasman National Park vid nordväständen av Sydön.
Tillhörande matlaget var det upp med tältet och sedan starta med grill, sallad och fram med vårt finporslin (plåttallrikarna alltså).
Även ikväll blir det BBQ-afton, men vi skippar kycklingen som var med senast och satsar på lamm, korv och fisk istället. Hatten av till Ola som återigen lyckades med lammet. Gick efter maten och facebookade av mig lite.
Frågan är nu om man somnar ordentligt efter dagens upplevelser. Behöver inte tänka på frukosten imorgon, vi har blivit arbetsbefriade i matlaget. Självbetjäning gäller.
Over and out!
Dagens tanke: Efter att ha sett mig själv på dvd:n från hoppet tycker jag det är ok att lyssna på mig själv talandes engelska. Man låter ju rent av bedrövligt när man lyssnar på sig själv talandes svenska ;-)
Dagens slingrande kustväg
Vy över Abel Tasman havet
Dagens lunch i Murchison. Intagen vid Beechwoods, känt hamburgerställe.
Ölänning och stolt!
Fin utsikt från planet
Syrgasdags
Jinous has left the building plane! Snart är det min tur.
Sannings ögonblick, man eller mus?
Man såklart! Nu kör vi så det ryker i 200 knyck mot marken.
I rock :-)
"Free fallin"
Å så snurrar vi några varv också
Nu faller vi uppåt i stället ;-)
Snart dags för rycket
Och här kommer det
Flygfältet, snart är jag nere
På ingång
Touchdown
Jag överlevde, wow, detta gör jag gärna om
Min hoppare, en liten, men stor man. Tackar och bockar :-)