Tandemhopp över Öland
För dig som inte är vän med mig på Facebook så vet du inte om jag troligen hade årets upplevelse i tisdags. I år sticker jag inte iväg på någon längre resa under sommarsemestern. Den enda resa som var planerad i år gick i vertikal riktning, dvs uppifrån och ned.
Jag var dessutom ute i god tid och bokade in hoppet i mars när min chef beviljade semestern. Har känt mig lugn eftersom jag hoppat en gång tidigare. Men tisdag morgon vaknar jag tidigt som attan och är inställd på vad jag ska göra. Inom mig är en känsla att "fan vad kul det ska bli!" medan en annan är "ska du verkligen hoppa tokstolle?". Jag följer den första och börja bege mig mot Borgholm och flygplatsen Borglanda mittemot Borgholms slottsruin. Kan vara att ta i och kalla det flygplats. Den är inte asfalterad utan det är Alvaret och gräs som är underlag vid start och landning.
Ju närmre Borglanda jag kommer desto säkrare känner jag mig för att hoppa. Jag är där tidigt och kan ta in atmosfären. När Smålands Fallskärmsklubb som anordnar en hoppveckan på Öland öppnar är jag förväntansfull. Får fylla i en hälsodeklaration och träffa min instruktör Tomas och fotografen Robin. Går igenom allt som behövs. Det är många steg att komma ihåg samtidigt som huvudet är lite i det blå (höhö).
Bananböj är det som främst gäller. Vid hopp ut ur planet ska benen vara under planet, höften fram och huvudet bakåtlutat. Planet är inte jättestort, två personer åt gången kan hoppa med instruktör och fotograf. I mitt fall är det en tjej som heter Hanna som ska åka med, hon hoppar för första gången och verkar lite spänd, men när hon och hennes pappa pratar med mig lugnar jag henne och säger att hon inte kommer ångra sig.
Höjden som hoppas på är 3 kilometer över Öland, på Nya Zeeland var det 5,5 kilometer upp och syrgas var nödvändig. På den höjden finner man sig i överkanten av ozonlagret, medan 3 kilometer snarare är mitt i.
Vi tar det lilla planet upp, tar cirka 15-20 minuter att nå rätt höjd och det är bara att njuta av utsikten trots molnen. Problemet är att molnen är för tjocka och fotograferna öppnar dörren för att titta och konstaterar att de inte kan se varken Borglanda eller Borgholm, vi cirklar runt en stund till och går även ned en bit, men molnen ger sig inte. Så vi åker ned och landar utan att ha hoppat. De riskerar inget utan tänker på säkerheten. Vi sitter sedan nere på marken i 10-15 minuter medan molnen lättar och beger oss sedan på nytt upp och nu är molnen borta för att kunna hoppa. Lets do this!
Så vid andra försöket när fotograferna öppnar dörren och kollar ger de tummen upp. Nu är det allvar hinner jag tänka. Min instruktör har hakat fast mig och vi tar oss fram till dörren, lite ångest känner jag, men den är snabbt borta. Han gungar till och vid sista gungningen blundar jag sedan är vi ute i det blå. Svårt att beskriva, men det är ett skönt pirr i magen och jag öppnar ögonen och kan bara njuta av färden. Hela vägen ned är jag ett stort leende. Fotografen spexar även lite med oss. Tiden som han fotar och filmar är inte lika länge som förra gången, men vi kommer ju ned fortare nu.
När fallskärmen är utlöst seglar vi nedåt och jag får även testa på att styra åt höger och vänster, vi ett tillfälle rycker instruktören till rejält och vi snurrar nedåt. Efteråt frågar han om jag mår illa? Nädå är svaret medan jag håller tillbaka en kräkning ;-) Fick även se insidan av ett moln som vi styrde igenom innan vi skulle gå in för landning. Molnen var vitt, sikten obefintlig, lite kallare och fuktigare än den molnfria delen. Hade du trott annat? ;-)
Vid landningen slipper jag slå i svanskotan som jag gjorde senast, däremot känns det som vi kasar i och drar upp halva Alvaret när vi når marken.
Vad ska man säga? Jag ville upp direkt igen vi kommit ned :-) Tandem är för j**la kul att hoppa. Föreställ dig en bergochdalbana, men gånger typ 30-50 beroende på hur känslig du är för bergochdalbanor ;-) Hela dagen gick jag med ett leende och adrenalinkicken man får är fin, man känner sig lite (höhö igen) hög. När Hanna landade någon minut efter mig frågade jag om hon ångrade sig, det gjorde hon verkligen inte :-) Vill du hoppa så ska du absolut inte tveka, det här är bland det roligaste man kan göra. Visst det kostar lite pengar, men det är det lätt värt :-)
Jag hade som sagt en fotograf med som tog lite kort:
Instruktör Tomas går igenom förberedelserna med mig
Nu kör vi
Nemas problemas, bara tummen upp som gäller
Nu gäller det, tänk bananböj!
Vad tänker jag här tror ni?
Ja, vad säger man, frifall!
Fortfarande tummen upp. Nere till vänster ser ni Kalmarsund och Smålandskusten
Syns även lite av Öland i högra nedre hörnet
En bild säger mer än tusen ord ;-)
Kan man kalla detta både fågel- och grodperspektiv?
In för landning
Överlevde ännu en gång ;-)
Tack till Tomas och Robin för att ni förevigade ögonblicket. Jag hoppar nog igen :-)