konstenattvaramig

Besök nummer två av två. Det andra besöket kom att bli Gårdby Alvar efter att jag besökt Kalkstad tidigare på morgonen. Som jag beskrev igår så var dessa två reservat varandras motsatser. Det som gick enkelt i Kalkstad var allt annat än enkelt i Gårdby Alvar.

 

Jag kommer använda mig lite av censurerade svordomar i detta tillägget så var beredda.

 

Jag har hela tiden haft en tanke om att försöka ta så många reservat som möjligt samtidigt. Inget undantag igår heller. Kalkstad är lätt att hitta till och komma fram till reservatet. När jag för någon vecka sedan började grunna på hur jag skulle ta mig till Gårdby alvar fick jag en snilleblixt - trodde jag!

 

Färdig i Kalkstad åkte jag österut mot Lenstad som jag besökt tidigare, dels naturreservatet, men även Lenstad borg. Från Lenstad är det knappa kilometern till Gårdby alvar om man tar vägen västerifrån. Alternativet är att åka över till östra sidan och till Skarpa Alby där man parkerar om man ska till Dröstorps ödeby eller Gårdby alvar. Skillnaden? Ett antal kilometer, jag har både gått och cyklat till Dröstorp och vet vilken tid det tar. Så jag tänkte genväg (som vi vet är lika med senväg). 

 

Mellan Lenstad och Gårdby Alvar ligger Södra utmossen, och den låg fint och var vattenfylld, jag underskattade hur vattenfylld den var. Det råder som bekant ingen vattenbrist på Öland längre och skyfallen från valborg spädde på med mer vatten.

 

Jag tittade på en beskrivning i mobilen innan jag började traska som visade sig inte stämma något vidare. Så jag traskar in i en hästhage (hästarna brydde sig inte) och var på så sätt 200 meter fel ute. Rättar till min väg och tänker att jag går i norrände av mossen, ser inte ut att vara vatten där. Oj så fel jag hade.....f*****n! Men kängorna håller och jag klafsar vidare, kommer halvvägs till en traktorväg och känner att här är det nog torrt. Går cirka 300 meter på den innan det visar sig vara lika vattenfyllt......sk*t också! 

 

Går tillbaka till ursprungsläget och får fortsätta klafsa, vid nästa ställe jag går av är jag framme vid österkant av mossen, men hittar inte riktigt var jag enklast kommer vidare. Lägger tio minuter på att gå runt för att hitta en väg och får ge upp, tillbaka till muren i österläget och får klafsa vidare, äntligen är jag på torr mark. Nu kan det inte bli värre, men ni vet ju vad Brasse sa i "Fem myror", fel fel fel fel! Jag kan gå några hundra meter torrskodd innan jag kommer fram till muren som utgör reservatets västgräns. Reservatet är vattenfyllt till stora delar.....suck!

 

Men jag vägrar ge upp och tar mig in genom att hoppa på tuvor. Det fungerar ett tag, men under en längre period är det bra påfrestande för fötterna. Jag håller mig mest vid väständen av reservatet och lyckas hitta en torr plats där jag sätter mig och fikar för att få tillbaka lite krafter. Informationstavlan jag brukar titta på har jag ingen aning om var den är, troligen i österkant där normalt folk går in ;-)

 

Klampar runt ett tag och tar lite kort innan jag ger upp för att ta mig tillbaka på samma sätt. Men nu testar jag lite andra vägar, det gick delvis bättre, till slut går jag på som en vilde och bara ska fram, gick igenom buskage utan att det fanns stigar och kom fram till slut. När jag nästan är tillbaka vid utgångsläget visar det sig att jag kunde använt en närmre väg......för h-vete! Tror inte jag varit så frustrerad vid något tillfälle tidigare. Nu vill jag bara tillbaka till bilen och åka hem.

 

Och för att citera Robert Gustafsson som Tony Rickardsson: "Jag e inte bitter"